Nyss hemkommen från en träff med min härliga skrivargrupp. Vi är några kvinnor som brukar träffas varannan vecka. 2012 gick vi en skrivarcirkel tillsammans i Studiefrämjandets regi. För 1 1/2 år sedan började vi att ses igen, men nu i privat regi. Vi äter en lättare måltid tillsammans och pratar högt och lågt om skrivande (det blir en hel del snack om annat också).
Jag ser verkligen fram emot de här träffande för jag går alltid därifrån med massor av energi och inspiration. Vi har inga krav på att prestera något (vilket kanske inte alltid är så bra) utan vi delar med oss av det vi känner för. Jag har fått väldigt fin respons på ett av mina manus. Att lämna ifrån mig den texten var otroligt svårt.
Jag ser verkligen fram emot de här träffande för jag går alltid därifrån med massor av energi och inspiration. Vi har inga krav på att prestera något (vilket kanske inte alltid är så bra) utan vi delar med oss av det vi känner för. Jag har fått väldigt fin respons på ett av mina manus. Att lämna ifrån mig den texten var otroligt svårt.
Jag förlorade ett barn för snart åtta år sedan. Sent i graviditeten upptäcktes det vid ett ultraljud att barnet i min mage var svårt sjukt. Jag började under den här tiden att skriva dagbok då jag visste att man omöjligt kan komma ihåg allt som händer. Det första utkastet till manuset skrev jag redan ett par månader efter att min dotter dog på sin tredje levnadsdag. Sedan har manuset vilat, men jag har tänkt på det hela tiden, men inte haft kraft nog att bearbeta det. I somras, på min semester, tog jag fram det och började skriva om. Runt jul tryckte jag upp en provbok via Publit och gav till mina vänner i skrivargruppen. Det var oerhört svårt att lämna ifrån sig en så djupt personlig text. Men jag är tämligen överväldigad över responsen jag fick.
Jag arbetade om texten igen och skickade in den till föreningen Liv i Sverige. Det är en förening som främjar självbiografiskt berättande. Lektörsläsning av ett manus ingår i medlemsavgiften. Samma version skickade jag även till en tjej som jag fick kontakt med via en skrivargrupp på Facebook. Fick även av henne mycket bra respons. Hennes slutord: "Oerhört gripande! Jag kunde knappt slita mig från ditt manus. Vackert språk och konsekvent skrivstil." gav mig verkligen energi till att fortsätta mitt skrivande.
Nu väntar jag alltså spänt på lektörsutlåtandet från lektören hos Liv i Sverige. Som kan dröja flera månader. Under tiden ska jag försöka låta bli att peta i texten. Istället skriver jag ned alla tankar och idéer som dyker upp.
Jag är medveten om att de traditionella förlagen inte är allt för intresserade av att ge ut ett självbiografiskt manus av en okänd person, men jag ska ändå prova att skicka in manuset när det är klart. Under tiden försöker jag att lära mig så mycket som möjligt om egenutgivning och skriva på andra projekt.
Nu väntar jag alltså spänt på lektörsutlåtandet från lektören hos Liv i Sverige. Som kan dröja flera månader. Under tiden ska jag försöka låta bli att peta i texten. Istället skriver jag ned alla tankar och idéer som dyker upp.
Jag är medveten om att de traditionella förlagen inte är allt för intresserade av att ge ut ett självbiografiskt manus av en okänd person, men jag ska ändå prova att skicka in manuset när det är klart. Under tiden försöker jag att lära mig så mycket som möjligt om egenutgivning och skriva på andra projekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar