Atlanta 1948 är en delad stad. På den ena sidan av tågrälsen bor den vita befolkningen och på den andra ligger Darktown. Här bor afroamerikanerna. De har fått sin egen polisstyrka med enbart färgade poliser. De vita poliserna ser ned på dem och drar sig inte för att trakassera och bruka våld både mot de färgade poliserna men också de som bor i Darktown.
En kvinna hittas mördad i Darktown och sågs senast tillsammans med en vit man som misshandlade henne kort innan hon hittas död. Det finns två vittnen till misshandeln men det är de två färgade poliserna Boggs och Smith, så ingen tar deras vittnesmål på allvar. De vita poliserna lägger inte två fingrar i kors för att försöka lösa mordet. För dem är det bara ännu en svarting som dött och det gör dem detsamma. Boggs och Smith kan inte sluta nysta i mordfallet trots att de inte har befogenhet att göra så. Deras utredning leder dem in i en härva med korrupta vita snutar. I jakten på mördaren riskerar de inte bara sina jobb, utan även sina liv.
Det här var jobbig läsning. Den utbredda rasismen är outhärdlig att läsa om. Till en början hade jag lite svårt att komma in i boken men efter ett tag kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den var riktigt spännande och dessutom en skildring av en del av den amerikanska historien om den utbredda rasismen i södern. Fruktansvärd läsning.
När jag bara hade ett par kapitel kvar i boken fastnade jag framför filmen Niceville som gick på teve häromkvällen och som följer samma tema. Först visste jag inte om jag skulle fortsätta titta på filmen då boken fortfarande står oläst i min bokhylla och jag ogärna ser en film innan jag läser boken. Men så kunde jag helt enkelt inte slita mig. Det är en bedrövlig del av historien som båda böckerna avhandlar. Det är desto mer skrämmande att det finns de som fortfarande har den här människosynen och som vill tillbaka till ett segregerat samhälle. Om litteraturen och filmens värld är skrämmande... ja, vad ska man då säga om verkligheten?
Thomas Mullen - Darktown
Förlag: Historiska media
ISBN: 9789175459561
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar