Först när givaren är död är den tionde romanen om Maria Wern på Gotland. I trakten kring Roma hittas flera personer mördade under kort tid och en gammal tant, Frida Norrby, antas ha omkommit i en brand där hennes hus blev totalförstört. Alla mord verkar på något sätt knutna till Frida Norrby och de gamla kartor som hennes framlidne man Helge hade hittat för länge sedan. På dessa kartor var flera tänkbara platser utmärkta där en biskop Unni kunde ligga begravd. Biskop Unni som enligt historikerna skulle ligga begravd i Birka på Björkö. Helge Norrby hade en teori om att det riktigt Birka låg på Gotland. Om detta kom fram skulle Sveriges tidiga historia komma att skrivas om. Alla de som blivit mördade har på något sätt kommit i kontakt med Frida Norrby och hennes man och frågan är om morden har något med det här att göra? Samtidigt som Maria Wern utreder morden så har hon det jobbigt på det personliga planet. Hennes kollega Per, som hon har inlett ett förhållande med, har skadats i arbetet och är svårt skadad. Han är fortfarande gift med sin fru och Maria är helt avskärmad från honom och får inte veta hur det är med honom. Genom hans fru får Maria veta att Per inte vill att hon besöker honom och att han inte vill se henne mer.
Jag har läst nästan alla böcker om Maria Wern och det här var nog en av mina favoriter. Vilket naturligtvis har med min utbildning att göra. Jag har en fil. kand i arkeologi och jag pluggade på Högskolan på Gotland. Jag gillar blandningen av arkeologi och kriminalhistoria. En riktigt lyckad kombination för mig. Samtidigt blir det en härlig återresa till Gotland, om än bara i tankarna. När jag läser boken inser jag också att jag faktiskt har missat att läsa den föregående boken Inte ens det förflutna. Det måste jag snarast åtgärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar