Bokmässerapport

I lördags halv nio på morgonen satte sig min syster och jag på en buss för att åka in till Örebro och den årliga bokmässan som hålls på Örebro slott. Dagen började med en stor besvikelse för mig. Det utlovade seminariet med arkeologen Jonathan Lindström som jag sett fram emot var flyttat från 10.30 till 13.30. Vi skulle nämligen vidare och var tvungna att åka från mässan kl 13. Men lite ändringar i schemat för min del gjorde att jag kunde stanna kvar och lyssna på hans seminarie i alla fall. Mer om det nedan.

Istället för Lindströms seminarie lyssnade vi på "Samtal i soffan" och först ut var Monika Fagerholm som pratade om sina böcker Den amerikanska flickan och Glitterscenen. Hon berättade lite om skrivprocessen till Glitterscenen och hur hon försöker skapa en melodi i språket för "Jag tror att musiken kan ta oss längre än orden. Därför är musiken så viktig." Jag tycker det var så vackert sagt och både jag och min syster blev väldigt intresserade av hennes böcker efter detta. Det är alltid trevligt att upptäcka en ny författare.

Efter Monika Fagerholm var det dags för Lars Åke Augustsson och Agneta Rosendal att ta plats i soffan. Båda två håller i skrivarkurser och har gett ut böcker i skrivandets konst. De båda var överens om att det är viktigt att försöka hitta sitt språk och att det enda sättet är att skriva, skriva, skriva. Att inhämta synpunkter från andra är också viktigt. Man ska inte vara för stolt för det. Dessutom är det viktigt att inte "skriva med lånta kläder". Att skriva utifrån sig själv och sin egen verklighet är viktigt menade de båda.

Efter dessa samtal och lite allmänt strosande i slottets alla salar bland utställare blev vi lite fikasugna. Vilket många andra tydligen var och det fanns inte ett enda bord ledigt. Det satt dock en ensam man vid ett bord med plats för fyra personer så vi frågade om vi fick slå oss ner där, vilket vi fick. Denne ensamma man visade sig vara ganska pratglad och efter en stunds samtalande går det upp ett ljus för oss. Mannen är författare. För flera år sedan läste jag en av hans böcker. Mannen som vi satt oss hos var fotografen och författaren Åke Mokvist som bland annat skrivit den bok jag läst; De ovanliga: människor som går mot strömmen. Mokvist talade sig varm om den bok som han håller på att skriva nu. En bok som handlar om människor som lider av elöverkänslighet och som skulle komma ut till sommaren. Jag ska definitivt hålla utkik efter den.

Efter detta högst oväntade men väldigt trevliga författarmötet så begav vi oss återigen till Länssalen för att lyssna på lite "Samtal i soffan". Vi hann höra de sista fem minuterna med Herman Lindqvist och Ragnar Björk som pratade om Bernadotte. De båda herrarna verkade ha väldigt trevligt i soffan och satt kvar och småpratade med varandra medan vi väntade på att Jonathan Lindström skulle komma och sätta sig i den blommiga soffan. Jag hade tagit med mig det recensionsex av Lindströms bok som jag fått från förlaget och innan han tog plats i soffan tog jag mod till mig och gick fram till honom och frågade om jag kunde få den signerad. Det fick jag.

Lindström berättade kort om hur det kom sig att han skrivit en bok om en tretusen år gammalt lik som kom i dager på 1950-talet och hur han till och med har lyckats rekonstruera utseendet på bronsåldersmannen. Lindström berättar väldigt inlevelsefullt och med små humoristiska anekdoter ur livet. Likaså på det seminarie som han höll senare. Eftersom det blev omflyttningar i programmet börjar Lindström så med att förklara att han inte är Ulla Trenter men att han ska bjuda på ett tretusenårigt mord istället för från förra seklet. Samtidigt som han berättar om hur han levt med den här tretusen år gamla gubben i större delen av sitt liv så fick vi även se ett bildspel med bilder som även finns med i boken. Det märks att han verkligen brinner för detta och det smittar av sig på publiken. Han får påminna sig flera gånger om att inte gå in i detalj på föremålen som han visar bilder på. De 45 minuter som var avsedda för seminariet gick alldeles för snabbt och jag tror att tiden sprang iväg även för Lindström som utan problem nog hade kunnat tala i minst 45 minuter till. Och de humoristiska inslagen är ständigt närvarande även under seminariet. När Lindström exempelvis förevisar en sannolik förlossningsställning under bronsåldern är det många som skrattar. När det gäller historia brukar Dick Harrison lyftas fram som en föreläsare och författare av populärvetenskapliga verk som kan konsten att trollbinda sin publik. Lindström gör verkligen det. Jag känner inte till så många arkeologer som gör samma sak. Björn Ambrosiani och Göran Burenhult i all ära men särskilt roliga är ni faktiskt inte.

Efter Lindströms seminarie var det dags för mig att åka vidare och bokmässan var slut för min del. Kort och koncist. Underbart är kort. Eller? Nästa år ska jag nog försöka att vara där hela dagen för det fanns många intressanta seminarier som jag gärna velat gå på.