Hoppsan, det hann visst gå en vecka mellan inläggen här igen. Jag har visserligen tänkt mobilblogga ett par gånger den här veckan och det är väl tanken som räknas, eller hur? Hur som helst så har jag läst ut ett par böcker den senaste veckan samt många tidskrifter och magasin. Av någon anledning damp alla medlemstidningar och tidningsprenumeration ned i min brevlåda nästan samtidigt. Med min senaste beställning från Adlibris fick jag prova nya bokmagasinet Books & Dreams. Jag gillar innehållet skarpt. Man kan aldrig få för mycket litterär inspiration och jag måste nog faktiskt teckna en prenumeration nu genast. Blir dessutom lite sugen på att läsa någon bok av Harlan Coben, en amerikansk författare som jag inte läst något av. Ja okej, jag blev faktiskt sugen på att läsa en himla massa andra böcker också. Det är ju det som är kruxet med alla dessa magasin om böcker. Den där listan på böcker att läsa når ju snart ända till månen!
Jag har nyss blivit medlem på boksajten Goodreads. Än så länge begriper jag inte så mycket av alltihop men det ger sig väl så småningom. Jag har i alla fall lyckats lägga till några böcker i sådana där listor, resten får väl komma med tiden. Är det någon av er som skulle vilja lägga till mig som vän där så kan ni göra det här.
Det stora huset är en bok som jag velat läsa ett bra tag nu. Kunde inte stå emot längre nu när den även finns i pocket. Det sa bara klick och sen var den på väg hem till mig. Bibliotek säger du? Ja ja, jag bor ett stenkast från ett sådant men ge mig inte dåligt samvete nu, det står liksom i proportion till mina överfulla bokhyllor...
En italiensk professor och hans son kidnappas från en konferens där forskare från hela världen har samlats. Professor Moretti har kommit över ett unikt dokument, ett brev, från Nostradamus som han skickade till den mäktiga Medicifamiljen 1565. Den norska arkeologen Bjørn Beltø befinner sig naturligtvis på konferensen och dras in i en osannolik jakt på professor Morettis kidnappare. Tillsammans med professorns fru, Angelica Moretti, är han snart kidnapparna på spåren. Men vad är det egentligen kidnapparna tror sig finna i brevet som är fullt av ockultism och svårlösta skiffer? Snart inser Bjørn och Angelica att deras fiender är en femhundraårig hemlig munkorden, Vicarius Filii Dei och att de är på jakt efter Paktens ark, en välbevarad hemlighet, som sägs visa vägen till Gud. Det gäller för Bjørn och Angelica att knäcka skiffret och finna Paktens ark innan Vicarius Filii Dei gör det. De söker hjälp hos andra forskare och de verkar hela tiden ligga ett steg före munkarna, men de inser snart att alla personer de söker upp svävar i livsfara. Flera av de personer som har hjälpt dem har hittats mördade och de inser snart att munkarna inte drar sig för att använda dödligt våld för att nå sitt mål och det är dessa personer som håller Angelicas make och son i fångenskap. Den här boken gavs ut i Norge i år och finns inte översatt till svenska. Så vitt jag vet är det bara den första boken om Bjørn Beltø, Cirkelns ände, som finns på svenska. Vilket är synd för jag gillar verkligen Bjørn Beltø, en smått neurotisk albinoarkeologen, som verkar ha en förmåga att dras in i farliga situationer trots att han avskyr att stå i centrum. Cirkelns ände karaktäriserades av en lågmäld spänning. Jag noterar att spänningen har trappats upp ett par snäpp i Nostradamus' Testamente och det är fartfylld action från början till slut. För den som orkar läsa på norska kan jag verkligen rekommendera Nostradamus' Testamente. Ytterligare två böcker om Bjørn Beltø står i min bokhylla och väntar på att läsas. Det ska bli intressant att se om också de två böcker som utspelar sig mellan Cirkelns ände och Nostradamus' Testamente faller mig i smaken. En sak är i alla fall säker, jag kommer att läsa mer av Tom Egeland, oavsett om böckerna finns utgivna på svenska eller inte.
Jo, alltså, jag läste ju Aniara i somras, som en del av Lyrans (det
bloggnamnet passar ju ypperligt bra i detta sammanhang)
klassikerutmaning. Men hur tusan recenserar man Aniara? Recenserar man
överhuvudtaget klassiker? Det får nog bli en tämligen löst sammanhållen
icke-recension av ovan nämnda titel. Egentligen vet jag inte alls vad
jag ska skriva... Jag skulle kunna skriva något om att den var rätt svår
att greppa till en början med dess verser och halvrim. Till slut fick
jag helt enkelt strunta i att språket skulle rimma, för det gjorde det
ju inte alltid. Jag skulle även kunna skriva något om att jag blev
alldeles vansinnigt förälskad i vissa delar av verseposet och att min
pocketversion har några hundöron (en dödssynd jag vet) och
understrykningar (ännu en dödssynd i boknördssammanhang). I vers 18
gjorde jag exempelvis följande understrykning:
Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Är det inte så vi alla gör i bland? Jäktar runt i
livet för att hinna med allt, men samtidigt glömmer vi bort att leva.
Efter att ha strukit under följande rader och beundrat dem en stund
tyckte jag att de lät bekanta. Jag hade hört raderna förut, fast ändå
inte. Så kom jag på varför. Det var inte enbart Lyrans utmaning som fick
mig att läsa Aniara. Det var också så att jag ville jämföra hur väl
originalet överensstämde med tolkningen som svenska Seventh Wonder gjort
i sitt musikaliska epos The Great Escape. Jag ska inte gå in i någon
djuptolkning och jämföra de båda utan jag nöjer mig med att nämna att
jag tycker textförfattaren har gjort ett alldeles utmärkt arbete och att
The Great Escape är en trettio minuter lång njutning. Den som är
intresserad kan bilda sig en egen uppfattning nedan.
Jag
skulle ju även kunna skriva något om att innehållet i boken fortfarande är
högaktuellt, sisådär 50 år efter att boken gavs ut för första gången, eftersom människan i Aniara har förstört Moder jord, vilket vi är i full färd med att göra även idag. Med Goldondern Aniara reser de ut i rymden och förlustar sig med varandra medan Moder jord får läka sina sår. Typ. Kanske får vi också åka ut i rymden och förlusta oss en vacker dag.
Avslutningsvis kan jag också nämna att Aniara var jävligt seg och bitvis omöjlig att förstå sig på och att jag faktiskt föredrar att lyssna på Seventh Wonders tolkning. Vill man ha en dos Aniara, avnjutes den alltså bäst á la svensk progressiv metal, helt utan biverkningen narkolepsi.
Edit: Det kan ju verka som att jag tyckte Aniara var tråkig läsning, vilket det inte alls var. På sina ställen var den rent ljuvlig, men i bland var den verkligen ett sömnpiller. Jag kan tänka mig att läsa om Aniara, jag tror den är av den sorten som måste läsas flera gånger för att komma till sina fulla rätt.
Ibland förbannar jag min svaghet när det kommer till bokinköp. Varför fortsätter jag att köpa nya böcker när mina bokhyllor fullkomligt svämmar över av olästa böcker? Men ibland blir jag bara glad när jag tar en titt bland mina hyllor, där de står i en salig blandning. Lästa, olästa, nya, begagnade om vartannat. Idag är en sån dag.
Har verkligen sett fram emot Belinda Bauers senaste bok. Jag hoppas denna lever upp till mina förväntningar. De två föregående böckerna har jag tyckt mycket om. Vad läser du i helgen?
Jag känner på mig att jag kommer trivas i sällskap med boken Afternoon Tea av Liselotte Forslin och Jan Gradvall. Måste genast göra mig en kopp te och njuta tillsammans med den här boken. Tack Ica bokförlag för rec.ex.
