Är vi inte lite trötta på alla rockstjärnebiografier?

De verkar dugga tätt, biografierna med rockstjärnor som ska berätta om sina stormiga liv med sex, drugs and rock n' roll. Rockstjärnor i all ära. Jag är en den första att erkänna att det är lite fascinerande att komma dem lite närmre in på livet. Men jag börjar tröttna nu. Ser jag en biografi/självbiografi från en (avdankad) rockstjärna så skriker jag högt. Nu står de mig upp i halsen. Jag har två sådana böcker hemma som jag inte har läst än. Bruce Dickinson - biografin och White Line Fever av Lemmy Kilmister. Frågan är om jag ens orkar läsa dem. Just nu känns det som det kvittar.

Anledningen till inlägget är att nu kommer en bok av och med Keith Richards och hans stormiga liv. Inte en till, tänkte jag då. Eller det kanske bara är jag?