Jo, alltså, jag läste ju Aniara i somras, som en del av Lyrans (det bloggnamnet passar ju ypperligt bra i detta sammanhang) klassikerutmaning. Men hur tusan recenserar man Aniara? Recenserar man överhuvudtaget klassiker? Det får nog bli en tämligen löst sammanhållen icke-recension av ovan nämnda titel. Egentligen vet jag inte alls vad jag ska skriva... Jag skulle kunna skriva något om att den var rätt svår att greppa till en början med dess verser och halvrim. Till slut fick jag helt enkelt strunta i att språket skulle rimma, för det gjorde det ju inte alltid. Jag skulle även kunna skriva något om att jag blev alldeles vansinnigt förälskad i vissa delar av verseposet och att min pocketversion har några hundöron (en dödssynd jag vet) och understrykningar (ännu en dödssynd i boknördssammanhang). I vers 18 gjorde jag exempelvis följande understrykning:
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Är det inte så vi alla gör i bland? Jäktar runt i livet för att hinna med allt, men samtidigt glömmer vi bort att leva. Efter att ha strukit under följande rader och beundrat dem en stund tyckte jag att de lät bekanta. Jag hade hört raderna förut, fast ändå inte. Så kom jag på varför. Det var inte enbart Lyrans utmaning som fick mig att läsa Aniara. Det var också så att jag ville jämföra hur väl originalet överensstämde med tolkningen som svenska Seventh Wonder gjort i sitt musikaliska epos The Great Escape. Jag ska inte gå in i någon djuptolkning och jämföra de båda utan jag nöjer mig med att nämna att jag tycker textförfattaren har gjort ett alldeles utmärkt arbete och att The Great Escape är en trettio minuter lång njutning. Den som är intresserad kan bilda sig en egen uppfattning nedan.
Jag skulle ju även kunna skriva något om att innehållet i boken fortfarande är högaktuellt, sisådär 50 år efter att boken gavs ut för första gången, eftersom människan i Aniara har förstört Moder jord, vilket vi är i full färd med att göra även idag. Med Goldondern Aniara reser de ut i rymden och förlustar sig med varandra medan Moder jord får läka sina sår. Typ. Kanske får vi också åka ut i rymden och förlusta oss en vacker dag.
Avslutningsvis kan jag också nämna att Aniara var jävligt seg och bitvis omöjlig att förstå sig på och att jag faktiskt föredrar att lyssna på Seventh Wonders tolkning. Vill man ha en dos Aniara, avnjutes den alltså bäst á la svensk progressiv metal, helt utan biverkningen narkolepsi.
Edit: Det kan ju verka som att jag tyckte Aniara var tråkig läsning, vilket det inte alls var. På sina ställen var den rent ljuvlig, men i bland var den verkligen ett sömnpiller. Jag kan tänka mig att läsa om Aniara, jag tror den är av den sorten som måste läsas flera gånger för att komma till sina fulla rätt.
