Också Momos vänner drabbades av dessa nya regler. De skildes från varandra och stoppades in i de olika barninlämningarna i de stadsdelar de kom från. Och det var naturligtvis inte tal om att man skulle få leka något man hittade på själv i inlämningarna. Här fanns särskilda lekövervakare som bestämde vad man skulle leka, och de valde bara sådana lekar som var nyttiga och lärorika. Följden blev att barnen också vande sig av med en del andra saker, nämligen förmågan att glädjas och ha roligt, att fascineras av något och att drömma.
Så småningom började barnen allt mer se ut som små tidssparare, de också. Sura, hätska och uttråkade gjorde de som de blev tillsagda. Och om de någon gång överlämnades åt sig själva, hade de alldeles glömt bort alla de roliga saker de brukade göra förr i världen.
Ur Momo eller kampen om tiden, Michael Ende
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
M.W. Craven - Botanikern
Patologen Estelle Doyle, en av kriminalinspektör Washington Poes kollegor och närmsta vän står anklagad för mord på sin egen far. Hon har på...
-
Patologen Estelle Doyle, en av kriminalinspektör Washington Poes kollegor och närmsta vän står anklagad för mord på sin egen far. Hon har på... -
Hos Snowflake uppstod en diskussion om mutor till oss bloggare. För att ta det hela från början. Många bokbloggare (inklusive jag själv) ha...
-
Minns ni inlägget för nån vecka sen eller så där jag konstaterade att jag inte skulle köpa några böcker på bokrean? Jag tror jag glömde skri...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar