Klockan klämtar för dig

Just nu läser jag Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway och förundras över det vackra språket. Den här passagen tycker jag mycket om. Det känns nästan som om man står där bredvid Robert Jordan.

Robert Jordan förde åt sidan hästfilten som hängde framför ingången, och ute i den svala nattluften drog han djupt efter andan. Dimman hade lättat och stjärnorna trätt fram. Det var vindstilla, och nu när Robert Jordan kom ut från grottans varma luft, som var tung av röken från cigaretterna och kolelden, tung av doften från kokt kött och ris, saffran, kryddpeppar och olja, av den hartsaktiga, vinfläckade lukten från den stora lägeln som hängde vid ingången, upphängd i halsen med de fyra benen spretande och öppningen tilltäppt med en plugg i ena benet, tung av lukten från vinet som smådroppade ner på jordgolvet och kvävde dammlukten; när han kom från dofterna av olika kryddörter som han inte visste namnet på och som hängde i buntar från taket tillsammans med vitlök i långa strängar, från karlarnas kopparslant-, rödvins- och vitlöksaktiga lukt av häst- och människosvett som torkat in i kläderna (människosvetten syrlig och grå, det intorkade, avstrukna hästlöddret sött och äckligt), inandades han djupt bergens rena nattluft som doftade pinje och dagg från gräset på ängen vid bäcken. Daggen hade fallit ymnigt sedan vinden stillnat, men medan han stod där tänkte han att det skulle bli frost på morgonsidan.