Det känns verkligen jätteroligt att i lugn och ro få sätta sig och skriva om mitt snabbt nedskrivna manus. Det känns helt fantastiskt roligt att ha kommit så här långt i skrivprocessen. En sak som gjort det här möjligt är nog den press jag har känt genom att outa mitt skrivande här på bloggen. Kanske hade det tagit ännu längre tid att komma till skott om jag inte hade talat vitt och brett om det här. Nu var (och måste) jag helt enkelt genomföra det här. Pinsamt vore det annars.
Samtidigt som jag skriver om så känns det ändå lite som att jag börjar på nytt. Jag har valt att inte skriva om direkt i dokumentet. Istället har jag mitt utskrivna manus med alla röda markeringar här och var. Det är så mycket som jag måste skriva om så jag kan lika gärna skriva in den nya texten i ett helt nytt dokument. Jag funderade mycket på hur jag skulle göra, men bestämde mig till slut för att den metoden passar mig bäst just nu. Till nästa gång, när jag lärt mig mer om skrivprocessen kanske det passar bättre med en annan metod, vad vet jag.
Förutom det så har jag börjat fundera på hur jag ska hantera den enorma uppmärksamhet som min framtida bok kommer att ge mig. Jag vill ju inte stå helt handfallen när jag vinner Nobelpriset i litteratur och all världens press kommer att ringa till mig och fråga hur det känns. Och tänk alla människor som kommer att vallfärda till orten där min bok utspelar sig för att vandra i huvudpersonernas fotspår. Jag försöker också komma på vilken strategi jag ska använda mig av när en del av mina läsare kommer för att ställa sig utanför huset där jag bor i hopp om att få se en skymt av mig i ett fönster. Jag tänker mig att de som en liten tröst tar en bild av huset innan de åker hem till sig. Ja, det finns mycket man måste förbereda sig på inför sitt författarskap. Som ni förstår är det inte vilken roman som helst jag skriver på och jag är inte vilken författarwannabie som helst.
Till sist hoppas jag att ni förstår ironin i ovanstående stycke. Förargligt vore det annars om inte det framgick ordentligt. ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Egentligen borde jag väl skriva om böckerna jag läst ut men för tillfället har jag ingen lust alls. Istället sitter jag och tittar på videor...
-
Jag har fått en award av Lilla O med motiveringen: Hellre barfota än boklös upptäckte jag då jag skickade bokpaket till Titti i höstas. Ege... -
Sedan nyårsafton finns jag på Instagram under namnet tittis_bokblogg. Kika gärna in där och följ kontot. Sedan en lång tid har jag endast up...
4 kommentarer:
Hej Titti! Såg precis att du blivit följare på min blogg. Vad glad jag blir! Jag följer ju din med stort intresse ;) Vad härligt (men skrämmande) att ha kommit så långt i processen med Boken (med det stora B:et). Önskar dig all lycka till! Vi väntar med spänning på dina framgångar.
Även om det är skämtsamt skrivet tror jag att det är bra att förbereda sig för vad som ska hände om/när ens bok blir utgiven. Jag tipsade om boken Booklife på min blogg nyligen, som har haft mycket nytta av! Dock handlar den inte om vallfärdande människor utan sånt vardagligt som kontakt med redaktörer och sånt :-) Men den tar faktiskt även upp framgång och hur man kan hantera den.
@Zachan: Jag brukar ju kika in på din blogg med jämna mellanrum. Men jag är dålig på att lämna avtryck. Och dålig på att klicka på den där följa-knappen öht. Men nu är det åtgärdat i alla fall. Tack för lyckönskningar. Det är verkligen spännande. :-)
@Annelie: Jag läste om boken på din blogg (men jag dålig på att kommentera även hos dig) och den står på min önskelista. Den ska införskaffas så snart jag har möjlighet. Äh, så snart jag har råd betyder det i klarspråk. :-)Nä det där med vallfärdande människor var ju verkligen inte allvarligt menat. Haha! Men boken låter onekligen som något man kan ha nytta av. SÅ jag tackar för tipset!
Den var värt en liten investering. Och vem vet, det kanske blir vallfärder. Om inte så är det ju uppfriskande att föreställa sig det. Tydliga målbilder och sånt :-)
Skicka en kommentar