Keynes barnbarn

På 1930-talet förutspådde den kände ekonomen JM Keynes att framtidens produktion skulle effektiveras så till den grad att hans barnbarn (det vill säga vi som lever nu) skulle kunna arbeta högst ett par timmar om dagen för att kunna tillgodose sina behov. En snabb titt på hur vårt samhälle ser ut idag ger vid handen att vi lever långtifrån Keynes framtidsvision. Vi arbetar minst åtta timmar om dagen och konsumtionen har tredubblats på femtio år. Vår konsumtion hotar att förstöra vår jord och naturens mångfald. Om alla på vår jord skulle konsumera som genomsnittssvensken skulle det behövas tre jordklot.

Christer Sanne beskriver i sin bok Keynes barnbarn - En bättre framtid med arbete och välfärd hur vårt samhälle har utvecklats till ett konsumtionssamhälle där stress, pengar och konsumtion blivit vardag. Konsumtionen beskrivs utförligt i boken och vad som påverkar oss att handla som vi gör. Marknadsföring, psykologi och materialism är några av de signaler som påverkar oss som konsumenter. En genomgång av tillväxten och dess ekologiska gränser finns också i boken.

Sanne menar att ett sätt att komma tillrätta med de problem som vi har idag med överkonsumtion och hög arbetslöshet är arbetstidsförkortning. Detta är inget nytt fenomen utan har drivits politiskt av flera fackföreningar under lång tid i Sverige. Istället för att många går arbetslösa så kan man dela på jobben. Enligt Sanne visar undersökningar att många människor hellre vill ha kortare arbetstid än högre lön. Det finns alltså utrymme för att genomföra en sådan reform. I ett enkelt exempel skriver han att istället för att 3 miljoner människor arbetar 40 timmar per vecka skulle 4 miljoner människor kunna arbeta 30 timmar i veckan. Timlönen skulle vara densamma. Genomsnittsinkomsten skulle sjunka men samtidigt skulle fler kunna försörja sig själva. De timmar som man arbetar mindre skulle kunna ägnas åt en form av samhällstjänst. De som minskar sin arbetstid med exempelvis tio timmar i veckan skulle kunna lägga 1-2 timmar i veckan på att utföra insatser på sin egen hemort inom vård, skola, omsorg eller miljöarbete. Denna samhällstjänst skulle inte kräva någon form av utbildning eller kompetens. Exempelvis skulle det kunna röra sig om att gå ut och gå med äldre eller liknande.

Sanne tar också upp något som han kallar för smartare konsumtion, eller slow consumption som en parallell till slow food. Här tar han upp exempel som bibliotek, bilpooler men även lekplatser. Istället för att varje hushåll har en egen uppsättning med gungor, klätterställningar med mera så har man gemensamma på lekplatserna. Även bytesdagar, Freecyclegrupper och Freegans tas upp som exempel på smartare konsumtion.

I sitt slutmanifest skriver Sanne att vi behöver inte mer i Sverige, istället måste vi lära oss att använda det vi har för att bli nöjda. Vägen till en hållbar framtid är att sluta slösa.

Det är egentligen inte förrän i slutet av boken som jag blir riktigt intresserad. Den första delen är inte alls dålig på något vis. Det är bara det att det är mycket ekonomiska termer och kurvor. Sådana brukar lätt orsaka kortslutning i min humanistiskt lagda hjärna. Då är det tur att det finns beskrivande bildtexter som gör det någorlunda begripligt. Boken är väldigt intressant och många av Sannes tankar i boken överensstämmer med mina egna värderingar.