Förra året läste jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Nu har jag även läst Ängelns lek som återigen tar oss med till Barcelona i början av 1900-talet. Vi får även återse flera av de karaktärer som finns med i den första boken, bland annat bokhandlaren Sempere och hans son som var huvudperson i Vindens skugga. I den här boken finns han dock bara med i bakgrunden. Ängelns lek handlar om David Martín som försöker livnära sig på sitt skrivande. Han har ett kontrakt med två skurkaktiga förläggare där han åtar sig att skriva en bok i månaden under flera års tid. Han får slita hårt för att klara detta och det tar nästan livet av honom. Hans räddning blir den dagen när han blir kontaktad av förläggaren Andreas Corelli som erbjuder honom en stor summa pengar för att skriva en bok åt honom. Men det är inte bara pengar som han får i utbyte mot att han skriver den här boken utan han blir även mirakulöst frisk från den cancer som hade förlorat kampen mot. Allt eftersom hans arbete med boken fortskrider börjar han ana att förläggaren inte har rent mjöl i påsen och hans försök att ta reda på vem Andreas Corelli egentligen är leder honom bara djupare ner i den mörka historia som en gång utspelade sig i det hus där han bor.
Det finns två stycken i boken som jag fastnade lite extra för. Det första är det allra första stycket i boken och det andra återfinns i slutet av boken när huvudpersonen precis har tagit med sig en kvinna till De bortglömda böckernas gravkammare:
"En författare glömmer aldrig första gången han tog emot pengar eller några lovord för en historia som han skrivit. Han glömmer aldrig första gången han kände fåfängans vederkvickande gift sprida sig i ådrorna, när han trodde att skrivandet - om ingen upptäckte hans brist på talang - inte bara skulle ge honom tak över huvudet och mat i magen, utan också det han mest av allt åstundade: att få se sitt namn i tryck på ett simpelt bokomslag som säkert skulle leva mycket längre än han själv. Det ögonblicket kommer för alltid att vara fastetsat i hans minne, för i den stunden har hans själ fått ett pris och han är förlorad."
"Varje bok, varje volym [...] är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den. För varje gång en bok byter ägare, för varje gång som en ny läsare låter sin blick glida fram över sidorna i den, växer sig bokens själ allt starkare. Böcker som ingen längre minns, böcker som har gått vilse i tiden, de lever vidare här i väntan på att en dag få hamna i händerna på en ny läsare, en ny själ..."
Det här är en väldigt bra uppföljare till Vindens skugga, som jag gillade väldigt mycket. Det är kul att återse en del av de karaktärer som fanns med i den första boken. Roligast tycker jag nog återbesöken till De bortglömda böckernas gravkammare är. Hur fantastiska vore det inte att själv få gå in där och välja en bok att ta hand om? Det finns en bok som frekvent återkommer i den här boken, och det är Lysande utsikter av Charles Dickens. Som av en ren händelse så fick jag hem den från BookMooch i förra veckan. Jag var redan sugen på att läsa den men blir det än mer efter att ha fått en nästintill kärleksförklaring till den genom David Martín.
2 kommentarer:
Bra att du gillade den, själv är jag en av många som blev besviken efter underbara "Vindens skugga"
Vad synd. Det har också hänt att jag blivit besviken på någon uppföljare, men det tror jag har att göra med att jag då hunnit bygga upp en förväntan inför boken. Och sen blir jag besviken för att den inte var så där fantastiskt bra som jag förväntat mig. Men med den här hade jag inget sånt. nu säger jag inte att det måste ha varit så för dig och alla andra som blivit besvikna, det finns ju många skäl till varför man inte gillar en bok/uppföljare.
Skicka en kommentar