Svenska barnboksförfattare känner sig censurerade.
"Det är tidningen Vi Läser som har pratat med ett antal barn- och ungdomsförfattare, och de är överens - taket i barnlitteraturen har blivit lägre. I "Jag, Dante och miljonerna" skrev Frida Nilsson om en miljonär som åkte in till staden och drack sig blarig på pilsner, men i slutversionen fick han i stället föräta sig på geléhallon."
"Annika Nasiell, chefredaktör på Barnens Bokklubb, bekräftar bilden av att utmanande barnböcker inte är kommersiellt gångbara. Om hennes bokklubb väljer en bok med svordomar som månadsbok är det fler som returnerar den än annars."
"Ulf Stark menar att barnboken håller på att förlora sin konstnärliga position, i dag har böckernas pedagogiska och uppfostrande kvaliteter blivit viktigare."
(saxat ur artikeln) Läs en version av artikeln från Vi Läser här.
Är det så? Får man inte skriva om såna här saker i barnböcker? Måste allt vara så himla tillrättalagt och puttesnuttigt? En av våra mest älskade barnboksförfattare Astrid Lindgren skrev ju inte så himla rumsrent alla gånger. I en artikel på SvD menar läsare att det snarare kan vara tvärtom. Och det tror jag med. Våra barn är inte dumma och vet själva vad som är rätt eller fel. Och böcker är ett gyllene tillfälle för oss föräldrar att prata med våra barn om detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
M.W. Craven - Botanikern
Patologen Estelle Doyle, en av kriminalinspektör Washington Poes kollegor och närmsta vän står anklagad för mord på sin egen far. Hon har på...
-
Egentligen borde jag väl skriva om böckerna jag läst ut men för tillfället har jag ingen lust alls. Istället sitter jag och tittar på videor...
-
Jag har fått en award av Lilla O med motiveringen: Hellre barfota än boklös upptäckte jag då jag skickade bokpaket till Titti i höstas. Ege... -
Jag har varit lite dålig på att svara på Kulturbloggens kulturfyror men här kommer svaren till årets första: 1. Vilken är den första boke...
1 kommentar:
jag tror faktiskt på det här, tänkte länge och väl när jag lsäte artikel. Jag har tänkt på att det har blivit färre barnböcker som är liksom.. socialrealistiska utan att nödvändigt vis gå IN för att vara det, om du fåstår vad jag menar? Jag var till och med på ett föredrarg om det i höstas kom jag på, där det diskuterades varför barnböcker idag är rätt likartade, ofta i en hittepåvärld (iinget fel i det, men man vill ju ha lite mångfald) eller lagom snälla deckare. Naturligtvis finns det undantag. De i panelen som bestod av både författare, förläggare och biblioteksfolk trodde man mycket på "självcensur" hos författarna som helt enkelt inte tänker på att skriva in sådant (hrm.. något skeptisk till det är jag) och på att förlagen väljer att ge ut en viss typ av böcker som de tror säljer mer. Och det senare tror jag säkert på, just för att många föräldrar kanske är lite oroliga över vad deras barn läser. Pyttsan, säger jag, ju mer olika berättelser desto bättre. Desto större förståelse får barn för andra människor. De behöver inte leva i en totalt skyddad verkstad. Och vill de börja röka när de blir äldre så kommer det inte bero på att de läse en bok när de var små där det var en gubbe som rökte.
Skicka en kommentar