Jag ser ljuset, Jonathan!

Det här inlägget kommer inte att handla om Bröderna Lejonhjärta. Förlåt! Nu lurade jag hit alla Astrid-fantaster till ett tråkigt inlägg om mitt eget skrivande. Det var inom mig som den där känslan av att få ropa ut att jag närmar mig slutet på min historia som jag skriver. På något sätt kändes det som att jag såg ljuset. Jag är långt ifrån klar med mitt manus. Herregud så mycket arbete det återstår. När jag satt på toa i morse När jag satt och funderade i morse på allt det arbete som låg framför mig efter att jag skrivit sista ordet och satt den sista punkten i mitt manus så kände jag en blandning av bävan och förtjusning. En bävan över allt arbete; en del research som jag måste göra för att det dök upp saker i handlingen som jag inte riktigt hade koll på; scener som jag måste skriva till; scener som jag måste skriva om; allt som jag måste skriva om och så vidare, och så vidare... Edit) Och förtjusning över att jag faktiskt börjar se att det går att slutföra det här. Även om det återstår massor av arbete.

Men allvarligt. Jag är just nu väldigt nöjd med att jag gjorde slag i saken och faktiskt satte mig och skrev och skrev och skrev. För jag är dryga 150-talet sidor längre än vad jag någonsin har varit i ett skrivprojekt tidigare (akademiska uppsatser undantaget). Nu ska jag sluta babbla om hur nöjd jag är och sätta igång och skriva medan jag har lite tid. Sedan väntar städning inför helgens födelsedagsfirande av lilla tösen.