Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Mathea Martinsen är en ensamvarg och har så alltid varit. Den enda hon umgås med är Epsilon och med det har hon trivts med fram tills nu. På ålderns höst inser Mathea allt hon har gått miste om. Mänskliga kontakter, ett nätverk att luta sig mot. Mathea kan inte längre öppna syltburkarna hon köper i affären och varje gång hon närmar sig kassan tänker hon att den här gången ska hon fråga killen som sitter i kassan om han kan lätta på locket lite. Hon har ju ingen annan hon kan fråga! Och varje gång betalar hon sin syltburk och går hem. När hon ställer ännu en syltburk hon inte kan öppna bredvid de andra i skafferiet inser hon att hon måste ändra sitt liv. Innan hon dör måste hon göra ett avtryck här i världen. För tänk om hon dör och ligger i flera veckor och ingen undrar vad som har hänt förrän grannarna känner stanken från förruttnelsen. Nej, ändring får det bli! Det första hon gör är att ringa till nummerupplysningen för att fråga efter sig själv, för det kan ju tänkas att de för statistisk över de mest efterfrågade numren. Och då vill ju Mathea komma högt på nummerupplysningens tio-i-topp!

Mathea är verkligen en lustig figur som man inte kan låta bli att tycka om. Hennes funderingar kring livet är kanske inte vad man förväntar sig av en gammal dam. En kompott av humor och allvar. Det är nog det jag gillar med den här boken. Matheas torra humor. Och slutet... det griper tag i mig. Mer än så tänker jag inte säga. Läs boken och gör en gammal dam sällskap en bit på vägen ut ur sitt utanförskap.

Kjersti Annesdatter Skomsvold - Ju fortare jag går, desto mindre är jag
Originaltitel: Jo fortere jeg går, jo mindre er jeg
Förlag: Gilla böcker
ISBN: 978-918663401-8