05 januari, 2011

Det är så svårt

att tro på sig själv. Just nu är jag nog inne i en riktig svacka. Vill inte alls tro på mig själv och mitt skrivande. Tänk om man ändå hade haft någon som kunde stötta och komma med lite feedback på det man skriver. Mitt manus kanske är rent värdelöst? Ja, förmodligen är det väl det. Men det kanske finns något som är värt att rädda, eller åtminstone skriva om, skriva om, skriva om...

9 kommentarer:

Anonym sa...

Du ska inte vara så negativ i din självbild. :-) Det du skrivit är säkert bra mycket bättre än vad du själv tycker. Du har ju en sambo som är författare, han kan ju komma med lite feedback. Upp med hakan! :D

Sara BE sa...

Om du inte kände så här någon gång under processen så vore det väldigt ... ovanligt, minst sagt.

Skämt åsido, förstår precis hur ensamt det känns. Ta en paus från manuset och återvänd med friska ögon. Finns det ingen som du kan låta läsa?

Lycka till!

Anonym sa...

Ofta när man skriver hamnar man någon gång i en svacka, jag känner verkligen igen det! Men du kommer säkert ta dig ur den och kom ihåg att man alltid kan mer än vad man tror!! Jag håller med Sara om att en paus från manuset säkert kan få dig att se det med nya ögon! Lycka till :)

Titti sa...

Ni har säkert rätt. Klart man har sina dagar när man inte alls tror på sig själv. Jag hoppas det går över snart. Och så hoppas jag att jag inte skriver riktigt lika kass som jag tycker att jag gör just nu.

Vixxtoria sa...

Jag har ju inte läst något längre av dig än ett blogginlägg, men där finns nästan alltid en ton och en förmåga att på några rader förmedla ett budskap. Mångordiga jag blir ofta imponerad (på ett mycket icke-ironiskt sätt).

Om du vill ha en läsare får du gärna mejla över något.

Titti sa...

Fåordigheten lyser nog igenom även i övrigt jag skriver. Någon Stephen King är jag rakt inte som bara sprutar ur sig en massa ord.

Får tacka för komplimangen. Och tillägga att jag många gånger blir imponerad över de långa inläggen hos dig.

Jag minns en uppgift jag hade på skrivarkursen jag gick och jag ville så gärna skriva en längre text, men det gick då rakt inte. När jag skickade in texten bad jag om ursäkt för att den var så kort, men när jag fick lärarens respons skrev hon att det hade varit fel att försöka pressa ur sig fler ord, min text var bra nog som den var, kort och koncis. :-)

Jag kanske skulle läsa igenom någon novell igen och maila över till dig. Den är ju inget mästerverk men ja...

Vixxtoria sa...

Titti – det finns ju inget självändamål varken att skriva långt eller kort. Tricket är att uttrycka det man vill på det mest optimala sättet. (Och vad som är optimalt har ju att göra med vilket uttryck man själv är ute efter, ens personlighet, ens "röst", eller åtminstone den "ton" man vill ge just den text man skriver.)

Jag skulle ju förresten hellre se att du blev imponerad av mina kortare inlägg. De har jag oftast tillbringat flera timmar längre med att skriva ;-)

Du får som sagt gärna skicka över, om du vill. Jag skulle gärna läsa. En novell, eller ditt första kapitel, eller vad det nu är som du känner att du är mogen att få någon som helst respons på. Bestäm du! :-)

Titti sa...

Glömde jag skriva att jag är imponerad av allt du skriver? Särskilt de korta! Men lite imponerad av de långa inläggen är jag också. Herregud så många ord!

Det kanske låter som jag försöker smickra in mig här nu om jag skicka en text till dig. Så är absolut inte fallet. Nej, nej. Skulle aldrig få för mig att göra något sådant. ;-)

Okej då, jag erkänner att jag kanske försökte, lite...

Innan jag skickar måste jag bara läsa igenom en gång till först. Jag har en novell i åtanke som du kan få läsa. Innan jag ångrar mig. :-D

Titti sa...

You've got mail.

Du anar inte hur svårt det var att trycka på "Skicka". :-)

M.W. Craven - Botanikern

Patologen Estelle Doyle, en av kriminalinspektör Washington Poes kollegor och närmsta vän står anklagad för mord på sin egen far. Hon har på...